Alma Drake

Kvällens film visades på Draken: Brotherhood. Ett danskt Brokeback Mountain-drama i nazimiljö. Läskigt bra. Det är inte varje dag man ser ett hakkors tumla runt i sänghalmen med en blond nazistpojke och få det att verka så äkta. Stående ovationer till skådespelarinsatserna.

Tussig snö när vi kom ut, bussar fick bogseras bort och det var förseningar i spårvagnstrafiken, vissa hållplatser helt indragna på grund av halkan. Härligt tyst ute och mysigt att lufsa i snö, nu saknades bara en vante.

Ringde upp Nickelodeon när jag kom hem, recenserade filmen och pratade ikapp. En spindel hade krullat ihop sig och dött på mitt golv. Diskuterade därför hur man könsbestämmer spindlar och kom fram till att det bara var att räkna ben; nio ben=pojke. Nästan så att hushållspappret kändes väl tunt mellan mig och spindeln.

Mikas inspirationspulver singlade runt i luften en god stund och landade på min axel först idag.

Så, helgen som gick. Det var en alldeles fantastisk föreställning på Stadsteatern i fredags! Scenen gav Krossad, om tre privilegierade syskon med swimmingpool och pengar men utan kärlek och omsorg. En misshandlande pappa och en drickande mamma och barnens försök att få rätsida på vad det var som egentligen hände. Smart dialog, rolig tills skrattet fastnar i halsen och en snygg scenlösning med trampolin, stegar och en poolkant längst fram på turkost golv. Ruggigt bra skådespelarinsatser, Eric Ericsson gillar jag sedan tidigare och Mia Höglin känner vi till sedan Rachel Corrie. Den tredje mannen var ditintills okänd men imponerade även han.

After Work på El Corazón med två kollegor innan teatern, ett glas vin och pizza/tapasbuffé för 99 pix, gott och bra. Undrar förresten vad som var tapas av det, där fanns mest ljuvligt god pizza. Revbensspjällen kanske, och köttbullarna i tomatsås. Hur som helst, efter teatern blev det ännu ett glas, denna gång på Avalon. Verkligen en sådan där heltrevlig kväll.

Inser att jag resten av helgen har levt samboliv med Herr Vetekudde. Har sett film, lagat tvårätters (nya favoriten: baconlindade dadlar och fläskfilé med kantareller) och hasat runt i lägenheten i mysbyxorna, förutom de korta stunder jag varit ute och handlat eller tagit svängen om Nordstan. Om kvällarna har jag somnat tätt omslingrad med kudden som numera måste micras i sju minuter för att vetekornen ska bli så heta som jag vill ha dem. Tror inte det är micron som börjar tackla av, det är nog snarare en ny vetekudde som behövs. Duttar lite vatten på den då och då för att den inte ska börja ryka, det luktar nybakat varje kväll. Ett studenttips kanske: när kudden slitits ut, tillsätt bara en liter vatten och baka i 225 grader - tadaa! En andrahandslimpa.

Samboliv utan sambo alltså. Jag trivs rätt gott som det är nu, men så har jag ju också gått runt och trivts med tillvaron i många år nu, kanske det är dags att ruskas om lite? Så många i min omgivning är dock i samma situation, bor ensamma vid 30+ utan att det går någon nöd på dem, undrar just hur många oroliga mammor det finns där ute som långsamt tappar hoppet om att någonsin få barnbarn. Nu för tiden är det inget märkvärdigt, medan man förr var tvungen att bosätta sig i en koja i skogen eller bli bohemisk jordenruntresenär om man inte gift sig och fått barn innan 25. Själv har jag välsignats med en fin mamma som vet att oroa sig bara över sådant som är viktigt i livet, inte struntsaker som om man delar en adress med någon. Hör ni det, alla mammor av motsatt uppfattning, jag vet att ni finns där ute. Lägg av. Se till att finnas där för era barn istället, tids nog kommer kärleken och då angår den ändå inte dig.

Jag kommer att göra en Martina Haag. Detta är saxat ur en artikel om henne, möjligen Aftonbladet:

"Och så var jag singel mellan 23 och 30, helt ofrivilligt. Jag trodde att jag var en sån som aaaldrig skulle träffa någon." Plötsligt hamnar Martina av en slump på en charterresa med en kille hon inte känner – programledaren Erik Haag. Hon blir kär, gifter sig och får tre gulliga ungar med balla namn plus ett hus med trädgård.

Inte så tokigt va? Dessutom skriver hon lättsamma krönikor som hon emellanåt samlar i böcker - piece of liten kaka, så ska jag också göra någon gång i framtiden, när jag knäckt koden om hur man skriver säljande och intressant för massorna.

Eller så gör jag en Ellen Pompeo. Läste en artikel om Ellen, som spelar Meredith i Greys Anatomy. Hon blir 41 i år och fann sin blivande man för 7 år sedan över frysta ärtor i en matvarubutik i Boston.

Så oroa er inte. Allting kommer att ordna sig. På charter eller i Boston.

Lillebror är verkligen den finaste lilla sockan av dem alla.

Jag samlar citat och vackra formuleringar, har gjort så länge nu. Jag skriver sällan ned dem, borde göra det oftare, jag glömmer så lätt. De präntas in i huvudet och så plockar jag fram dem när det som bäst behövs. För att det ska få samlarvärde så krävs dock inte bara att det konstaterar något uppenbart - det ska vara snyggt formulerat också, stilistiskt vackert och med rätt ordval. En mening kan med de villkoren låta som en hel dikt. Svårt att förklara det där men jag vet när jag hittar det. Den här är bara så fantastisk!

In the depth of winter, I finally learned that within me there lay an invincible summer.

Svårslaget. Har upprepat det inuti huvudet hela dagen, förutom just under morgontimmarna när jag konstant sjöng på Boomtown Rats "I Don´t Like Mondays". För det gör jag inte.

Rätt lugn dag. En kille blev nedslagen. En glasruta gick sönder med mindre skärsår som resultat. En mobiltelefon stals. Rätt lugn dag.

I tryggt förvar i Lundby efter After Work med Magnus. Det blev middag på Tårgas (restaurang Targaz) på Kungsgatan. Lamm. Mää.

Allt känns om inte bra så åtminstone fenomenalt. Kött och vin har den effekten.